”I Sverige kommer det ut nästan en kokbok om dagen!” brukar det utbristas när man talar om Svenskarnas stora intresse för mat och matlagning. En snabb titt i Adlibris kokbokssektion bekräftar påståendet. Ett galet utbud, Från Per Morbergs Wienerschitzel till Pauluns GI-månad med Paolo Robertos fastrar eller mostrar eller polare eller kusiner däremellan. Som sagt ett galet utbud. Man tycker att många stilar och uttryck skulle rymmas i denna monstruösa flod av matlitteratur. Det visar sig dock (med försvinnande få undantag) att så inte är fallet. Och problemet ligger just häri, att i Sverige, kommer det ut i snitt en KOKBOK om dagen. Således variationer på temat ”kändisellerdietisttarsomursäktatttjänaenextrahackapåsintvserieattgeutenbokmed”personliga betraktelser”varvatmedrecept.
Svårt att hänga med? Trist läsning? Japp. Alltså: EN KOKBOK OM DAGEN. En receptsamling mellan två pärmar. VARJE DAG. Den Svenska utgivningen av matlitteratur begränsar sig helt enkelt uteslutande till hemkunskap. Ok, hemkunskap i coffeetablebokformat, men dock hemkunskap. Svensk mat-TV är en förlängning av samma tema. Televiserad hemkunskap. Niklas Mat. Mat Tina.Vad blir det för mat?. Alla står de bakom köksbänkar och lagar mat. Så mycket salt, så mycket mjöl, så många kilo gris. Hemkunskap, hemkunskap, hemkunskap. Variationerpåkorvåpotatis.
I utlandet (ja nu kommer det, gnället över hur långt efter vi EGENTLIGEN är i svedala samt en hint om hur BEREST jag faktiskt är) är synen på matlitteratur och vad som är utgivningsbart som matlitteratur annorlunda. Tyvärr ger Amerikanare också ut minst en 1001uniquepastarecipiesfrommymomscousinsItaliancornerdeli om dan MEN det finns plats för annat också. Mer, bättre, roligare och litterärt skyhögt över kokboksträsket. Det märkliga är att författare som Bill Buford, Anthony Bourdain (som jag i och för sig i längden tycker är en roligare snubbe än skribent) och delvis Michael Ruhlman har fått ett storartat genomslag i Sverige. Man tänker då att det i sin tur borde ha lett till en utvidgning av svenska förläggares syn på vad vi vill låta våra matknarkarmentalitet matas med. Men icke. Hemkunskap är allt man har att bjuda.
För några år sedan syntes så ett ljus i mörkret. Mons Kallentoft samlade sina texter om mat, restauranger, matföreteelser, matpolitik, politik och mat och knäppgökar i matbranschen mellan pärmarna på Food Noir. Jag minns att jag tänkte att nu jävlar, nu händer nåt viktigt. Kallentoft, som vid det laget var den enda journalist eller författare som på allvar ville ta samtalet om maten och vart den var på väg vidare utan att tumma på underhållningsvärdet i sina texter svävade skyhögt över resten. Han var själva antitesen till Tina och Niklas.
Jag fascinerades av Kallentofts fascination av Excessen, rördes av hans skildring av hur hans matintresse väcktes, skrattade åt tryffel och späckgalningarna och värmdes av hans avslut med sina nära i de Baskiska bergen.
Food Noir, tänkte jag, blir en vattendelare, en milstolpe. Food Noir är boken man kommer att tala om som starten på en ny våg av Svenskt matskrivande. Fullt i klass med Kitchen Confidential. Med en Svensk Heat i pajpen (även om Heat inte hade kommit ut då…bildligt talat således). Kanske av Kallentoft, kanske av någon annan. En omformulering på allvar av den svenska matlitteraturen. En omformulering som, precis som svenska kockar och möbler i byggsats, skulle spridas över världen.
Tyvärr blev det tvärtom. Food Noir, som jag trodde var början på något nytt stort, blev istället en sista nödraket av intelligens på hemkunskapens stormiga ocean. SAS sänkte ambitionerna för Seasons (också…) rejält och berövade Kallentoft möjligheten att ta sin Itineraria Gastronomica till ytterlighetens gränser, Food Noir fick hyggliga recensioner (ingen av recensenterna begrep vilken möjlighet den innebar) och Kallentoft, som ju också måste försörja sig, hänvisades till att skriva deckare, flåt kriminalromaner. De senare är säkert bra (det återstår mig att läsa något riktigt dåligt eller ambitionslöst från Kallentoft) men jag läser helt enkelt inte deckare. Deckarna innebar också att man såg Kallentoft allt mindre frekvent bland tidningens Gourmets sidor.
Häromdagen, i samband med utgivningen av Mons Kallentoft sista och avslutande del i den där deckartrilogin, när jag bläddrade i senaste Gourmet så fanns han där igen. På den Katalanska kusten. På jakt efter det märkliga, vackra och goda. Mitt i sitt Hedonistiska Äventyr.
Säg att det annorlunda den här gången. Säg att Svenska folket har fattat värdet av text om mat som inte inkluderar ett decilitermått. Säg att Mons har tjänat så mycket flis på de där deckarna att han kan rulla sig i Lardo hela dagarna. Säg att han har kommit tillbaka för att stanna.
(stinky)
Tidigare i år så dissade jag den nya trenden ”Zero Kilometer” 
