Pintxos

Entries categorized as ‘Mat och böcker’

Matmanifestets andra bud – Att omformulera den Svenska matjournalistiken eller, på jakt efter Mons

31 maj 2009 · Kommentera

images

 

 

 

”I Sverige kommer det ut nästan en kokbok om dagen!” brukar det utbristas när man talar om Svenskarnas stora intresse för mat och matlagning. En snabb titt i Adlibris kokbokssektion bekräftar påståendet. Ett galet utbud, Från Per Morbergs Wienerschitzel till Pauluns GI-månad med Paolo Robertos fastrar eller mostrar eller polare eller kusiner däremellan. Som sagt ett galet utbud. Man tycker att många stilar och uttryck skulle rymmas i denna monstruösa flod av matlitteratur. Det visar sig dock (med försvinnande få undantag) att så inte är fallet. Och problemet ligger just häri, att i Sverige, kommer det ut i snitt en KOKBOK om dagen. Således variationer på temat ”kändisellerdietisttarsomursäktatttjänaenextrahackapåsintvserieattgeutenbokmed”personliga betraktelser”varvatmedrecept.

Svårt att hänga med? Trist läsning? Japp. Alltså: EN KOKBOK OM DAGEN. En receptsamling mellan två pärmar.  VARJE DAG. Den Svenska utgivningen av matlitteratur begränsar sig helt enkelt uteslutande till hemkunskap. Ok, hemkunskap i coffeetablebokformat, men dock hemkunskap. Svensk mat-TV är en förlängning av samma tema. Televiserad hemkunskap. Niklas Mat. Mat Tina.Vad blir det för mat?. Alla står de bakom köksbänkar och lagar mat. Så mycket salt, så mycket mjöl, så många kilo gris. Hemkunskap, hemkunskap, hemkunskap. Variationerpåkorvåpotatis.

I utlandet (ja nu kommer det, gnället över hur långt efter vi EGENTLIGEN är i svedala samt en hint om hur BEREST jag faktiskt är) är synen på matlitteratur och vad som är utgivningsbart som matlitteratur annorlunda. Tyvärr ger Amerikanare också ut minst en 1001uniquepastarecipiesfrommymomscousinsItaliancornerdeli om dan MEN det finns plats för annat också. Mer, bättre, roligare och litterärt skyhögt över kokboksträsket. Det märkliga är att författare som Bill Buford, Anthony Bourdain (som jag i och för sig i längden tycker är en roligare snubbe än skribent) och delvis Michael Ruhlman har fått ett storartat genomslag i Sverige. Man tänker då att det i sin tur borde ha lett till en utvidgning av svenska förläggares syn på vad vi vill låta våra matknarkarmentalitet matas med. Men icke. Hemkunskap är allt man har att bjuda. 

För några år sedan syntes så ett ljus i mörkret. Mons Kallentoft samlade sina texter om mat, restauranger, matföreteelser, matpolitik, politik och mat och knäppgökar i matbranschen mellan pärmarna på Food Noir. Jag minns att jag tänkte att nu jävlar, nu händer nåt viktigt. Kallentoft, som vid det laget var den enda journalist eller författare som på allvar ville ta samtalet om maten och vart den var på väg vidare utan att tumma på underhållningsvärdet i sina texter svävade skyhögt över resten. Han var själva antitesen till Tina och Niklas.

Jag fascinerades av Kallentofts fascination av Excessen, rördes av hans skildring av hur hans matintresse väcktes, skrattade åt tryffel och späckgalningarna och värmdes av hans avslut med sina nära i de Baskiska bergen.

Food Noir, tänkte jag, blir en vattendelare, en milstolpe. Food Noir är boken man kommer att tala om som starten på en ny våg av Svenskt matskrivande. Fullt i klass med Kitchen Confidential. Med en Svensk Heat i pajpen (även om Heat inte hade kommit ut då…bildligt talat således). Kanske av Kallentoft, kanske av någon annan. En omformulering på allvar av den svenska matlitteraturen. En omformulering som, precis som svenska kockar och möbler i byggsats, skulle spridas över världen.

Tyvärr blev det tvärtom. Food Noir, som jag trodde var början på något nytt stort, blev istället en sista nödraket av intelligens på hemkunskapens stormiga ocean. SAS sänkte ambitionerna för Seasons (också…) rejält och berövade Kallentoft möjligheten att ta sin Itineraria Gastronomica till ytterlighetens gränser, Food Noir fick hyggliga recensioner (ingen av recensenterna begrep vilken möjlighet den innebar) och Kallentoft, som ju också måste försörja sig, hänvisades till att skriva deckare, flåt kriminalromaner. De senare är säkert bra (det återstår mig att läsa något riktigt dåligt eller ambitionslöst från Kallentoft) men jag läser helt enkelt inte deckare. Deckarna innebar också att man såg Kallentoft allt mindre frekvent bland tidningens Gourmets sidor. 

Häromdagen, i samband med utgivningen av Mons Kallentoft sista och avslutande del i den där deckartrilogin, när jag bläddrade i senaste Gourmet så fanns han där igen. På den Katalanska kusten. På jakt efter det märkliga, vackra och goda. Mitt i sitt Hedonistiska Äventyr.

Säg att det annorlunda den här gången. Säg att Svenska folket har fattat värdet av text om mat som inte inkluderar ett decilitermått. Säg att Mons har tjänat så mycket flis på de där deckarna att han kan rulla sig i Lardo hela dagarna.  Säg att han har kommit tillbaka för att stanna.

(stinky)

Kategorier: Evangelisterna · Itineraria Gastronomica · Mat · Mat och böcker · Matmanifest 2009
Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I kökslandet – Zero Kilometer in i värmen igen

27 maj 2009 · Kommentera

 

DSC00074Tidigare i år så dissade jag den nya trenden ”Zero Kilometer” hårt här på Pintxos. Knappt har självgodheten över att ha stuckit en världsomspännande dumhet i brand redan vid konstruktionstillfället lagt sig förrän man fattar att man, som vanligt, var lite sent ute (eller var det DN som inte var med i matchen?). Akademibokhandeln rear ut  ”I kökslandet – Möten mellan mat och trädgård” av Simone Irving och Rune Kalf Hansen för 99 spänn.

Så får man äta upp sin egen hatt och sina ungars rosa kepsar. ”I kökslandet” (som kom ut redan 2004 på bokförlaget Max Ström) är upplagd som en brevväxling över årstiderna mellan de två författarna. Breven rör mat och köksträdgårdens växlingar, matens ursprung, kvalitet och förutsättningar. Följer förstås också recept. Fräscha recept. Aborrspett med nässel-sparrissallad och myntapotatis någon?

Mat och landskapsbilder i högsta soffboksklass av Per Ranung. Den inbundna volymen har för övrigt en hederlig dustjacket med titeln i relieftryck. Sexigt.

 Zero Kilometer rules.

(stinky)

Kategorier: Mat och böcker
Taggad: , , , , , , ,

Hemingway och Morkullorna, Farväl Till Njutningen

19 mars 2009 · Kommentera

Cocker Spaniel och Morkullor

Cocker Spaniel och Morkullor

Våren är på väg. Första dagarna med konseventa plustemperaturer noterades gången helg. Nu dröjer det inte länge förrän Morkullorna börjar dra i sena vårnatten över bäckravinen bakom mitt hus.

Hemingway jagade Morkulla i Ungern. Det sägs att han helst bodde på Hotell Gellert på Buda-sidan av Budapest vars café, Gellert Espresso, för övrigt är (eller i alla fall var) en helt spektakulärt bevarad 50-tals-sal med smäckra möbler, te i lösvikt och Ungerska servitriser i förkläde och hätta. Till teet serverar dessa makalösa servitriser en liten sötsyrlig citronkvargtårta. Fyrkantiga bitar med den tunnaste spröda frasdegsbotten och ett tunt täcke av perfekt hallonmarmelad. Nyttigt och gott.

På ett annat, lite mindre hotell, dinerade Frederic Henry och hans olyckliga kärlek Catherine Barkley på Morkulla mitt under brinnande världskrig;

”- Monsieur och madame behagar dinera på rummet?

- Ja. Var vänlig och ta upp matsedeln, sade jag.

- Önskar ni någon specialrätt till middag? Något vilt eller en sufflé?

Hissen gick förbi tre våningar. Det knäppte i den för varje våning. Sedan stannade den med en knäppning.

- Vad har ni för vilt?

- Fasan och morkulla.

- Morkulla, sade jag. Vi gick genom korridoren. Mattan var sliten. Där fanns många dörrar. Direktören stannade vid en dörr och öppnade den.

- Var så god. Ett förtjusande rum.

Catherine hade min rock över axlarna medan vi åt. Vi var hungriga och maten var god, och vi drack en flaska capri och en flaska St Estephe. Jag drack det mesta av det, men Catherine drack något, och det försatte henne på ett strålande humör. Till middag åt vi morkulla med potatissufflé och kastanjepuré, en sallad…”

Farväl Till Vapnen, Ernest Hemingway, 1929

Jag brukade laga den där Morkullan. Frederic Henrys och Catherine Barkleys Morkulla. Noga räknat så ska det inte vara potatissufflé utan Pommes Souffles. Må låta likt men är världar isär. Pommes Souffles är dubbelfriterade potatisskivor, inte sufflé.

Rätten kom till vid invigningen av järnvägen mellan Paris och St Germain 1837 som en konsekvens av att kocken som lagade det franska kungaparets middag var tvungen att plocka upp potatisen ur frityroljan när deras tåg hade blivit försenad. När kungaparet väl kom stoppade kocken helt sonika tillbaka skivorna i oljan och voilà, Pommes Souffles. 1975 års översättare av Farväl Till Vapnen skulle ha haft TW på plats så hade det blivit rätt. 

Kastanjepurén är helt enkelt kastanjer, smör och grädde med lite selleri och fågelfond.

Kullan lagas med Citron, Smör, Dijon, Pancetta, Svartpeppar och bränns av på slutet med Armagnac eller Grappa. Kombinationen av syrligt, starkt och salt i emulsionen som man vispar samman av steksafterna och dijonsenapen tillsammans med hettan från flamberingen svarar fantastiskt mot det rosastekta lite söta Morkulleköttet. Allt går att dricka till. Vitt som Rött. 

Numera samlar man de enstaka morkullor man får under höstens jakter  och äter Frederic Henrys och Catherine Barkleys Woodcock Flambé vartannat eller vart tredje år. En kort period kunde man ersätta kullorna med Enkelbeckasiner tills de stoppade den jakten också. Ur led är tiden. 

(stinky)

Kategorier: Mat · Mat och böcker · Matens ursprung · Mattraditioner · Reminiscenser
Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pizza, ostron och pyspunka på årets bokrea

25 februari 2009 · 2 kommentarer

Jag har faktiskt varit en av bokreans mest entusiastiska kunder. Varit ska sägas. Mitt engagemang avtog i slutet av 90-talet och nu för tiden kan det nog beskrivas som stendött. Pyspunka som Lena Jordebro kallar det i DN

Jag gick trots allt dit igår. Och på matsidan fanns det som vanligt ett hav av böcker typ:

1. KÄNDISAR som på grund av att de är Kändisar ger ut kokböcker med mormors recept (själva äter de ju numera bara på krogen och har inte lagat mat hemma sedan de just blev Kändisar).

2. TV-KOCKAR som blivit kändisar och eftersom de blivit kändisar ger ut kokböcker av mat de lagat i TV (troligtvis lagar dock en del av tv-kockarna mat hemma. Osvuret är dock bäst).

3. ETNO-kokböcker i europeisk samutgivning á la Könemann (printed in the EU) som ska passa alla EU-kök. Det Italienska köket, Det Franska köket, Det Indonesiska köket, Det Bengaliska köket, Det Turkmenska köket, Det Somaliska köket, Det Burmesiska köket, osv.

4. Fyrtiofjortontusen böcker av ANNA BERGENSTRÖM

Ja, så såg det ut. Och har sett ut de senaste åren. En miljon böcker av samma typ.

Men det fanns några undantag som jag i min nyfikenhet ändå köpte. Härmed presenteras därför en liten alternativlista på titlar för den som inte önskar ytterligare en receptsamling från Min-Spännande-Mormors-Spännande-Hemby-i-Södra-Europa-typen.

 

1. Ostron av Lars och Jane Hansare. 
Läste denna först. En mängd recept – men även några fina vykort från Frankrike, USA, Irland och deras ostrontraditioner. Lättsamt och nödvändigt. Men den SLUTGILTIGA ostronboken är ännu inte skriven. Tror faktiskt jag får göra det själv.
.
.

2. La Pizza. Den sanna historien från Neapel. av Nikko Amandonico.

En bok som berättar bakgrunden till de ”SANNA” pizzorna, de neapolitanska urpizzorna Margherita och Marinara. En underbar läsning för alla pizza-talibaner därute som sliter sitt hår (och skägg) när de ser Kobe-biff och guldflagor på denna den mest älskade av alla gamla fattigmansrätter i världen. Naturligtvis även en massa recept och sexiga närbilder som omdefinerar Tomat på Foto. Hur rött kan det egentligen bli?

 

3. Hett av Bill Buford.
I somras mötte jag en mycket trevlig man på bussen i Pamplona som visade sig vara barndomskamrat till Juan Mari Arzak. Vi intensivpratade om matklubbar, fotboll, och det rätta receptet på en riktig Bacalao Ajoarriero. När vi skulle skiljas kände jag att jag ville ge något tillbaka, och gav honom därför mitt nyutlästa exemplar av Bufords, Heat. En helt sanslös bok om kompromisslöshet och galenskap i den allra högsta kulinariska divisionen. 
.
.

4. 34 trestjärniga krogar i Europa av Andersen, Christensen, Uldall & Bech-Poulsen.

Varför ringde de inte mig? Varför???

Detta är en bok som ALDRIG hade blivit av i Sverige. Det är ingen slump att det är danskar som kan göra detta. Tänk er insäljningssnacket! Vadå inte äta på samtliga 3-stjärniga restauranger i England, Frankrike & Spanien? Och skriva hur gott och trevligt det var, och vilka viner vi dricker? Kan ni tänka er att presentera ett liknande projekt till ett svenskt bokförlag? ”Jo, maten går väl på en halv miljon…åsså vill vi ha resa, traktamente och ersättning för obekväm arbetstid!”

Stor heder åt Bonniers i alla fall som lät översätta denna hedonistiska bibel, och det finns heller inga recept. Yes!

(DISCLAIMER: Om nu något svenskt förlag mot förmodan anser att en liknande bok borde se dagens ljus – trots Jante och underskattning av den matintresserade människans intelligens – ställer jag härmed ödmjukt mina tjänster till förfogande.)

(newt)

Kategorier: Mat och böcker
Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , ,