
BETYG: 8/10
Det var med blandade känslor som jag och Mr J klev in på F12, häromkvällen. Delvis av förväntan på en av de mest renommérade krogarna i Stockholm med en sedan länge etablerad Michelin-stjärna.
Å andra sidan har krogimperiet Andersson/Couet vuxit rejält på 10+ år. Skulle denna växtvärk även visa sig i en slags mättnadsslapphet som kan drabba de allra bästa när imperierna blir oöverblickbara – som Berasategui i Baskien och i rent grotesk grad, Ducasse i Frankrike, USA, England, Japan, Italien, Monaco, Libanon, Hong Kong och Rymden…
Det blir en slags ”celebrity chef branding”, som sällan fungerar för fler än för den som tjänar pengarna. Vem minns inte Marcus Samuelssons infamösa återinträde på svenska krogmarknaden? Det är trots namnet, menyvalen, adressen inte lätt när den verkliga motorn (läs: själen) i köket blir administratör och frånvarande imperiebyggare och lämnar över till mindre passionerade typer.
Så frågan vi båda ställde oss var: kunde de leverera?
Det korta svaret är: Ja!
En del nyheter har introducerats vilket imponerar med sin ambition. Couet &c, byter system. Istället för att som tidigare ha två olika avsmakningsmenyer, en traditionell och en modern, så byter de nu hela menyn varje månad! En sällan skådad kulinarisk operation på den här nivån. Januari 2009 var först ut med ”Konserverat”. Februarimenyn som vi åt heter ”Kryddboden”.
Nu ska man inte överbetona namngivningen. Det var verkligen inte en kryddsäng som vi la oss i och januarigästerna fick säkert inte heller bara saftat och syltat i burkar…utan namnen är bara löst associerade till månaderna utan att för den skull vara konstiperat ansträngda à la ”norrländsk sommarmorgon ” och ”halländskt höstdis” och andra fånigheter.
Maten då?
Menyn var uppdelad i fyra inledande amuséer och sedan fem huvudrätter (fetstil på menyn) följt av något sladdbarn på efterrättssidan. Av de fyra amuséerna var tre helt fantastiska, exempelvis den baskiska anklevern som matchades genialiskt med glasrabarber och den söta karamelliserade briochen. Salt, sött och syrligt i en överraskande och fullständigt övertygande kombination.
Det pocherade Sandö-ägget var nog det godaste ägg jag ätit i mitt liv, men blomkålsmajonäsen och kaviaren spretade åt olika håll. Gott, men mänskligt…
Däremot var den mjälla bläckfisken med ingefära en lågmäld vinnare. Hur så många smaknyanser kan återfinnas i så milda smaker är märkligt. Fantastiskt bra gjort.
Den främsta amusén var även den sista. Oxsvans-consommén med tryffelfylld ravioli. En ren och skär smaksensation, som till och med hade golvat min ärade Pintxos-kollega och fåtöljkritiker i sin enkelhet och smakrikhet.
Efter detta följde två egentligen ganska enkla rätter – marinerade norska pilgrimsmusslor med sojapärlor och havsemulsion (var köper man sånt?) och den jämtländska rödingen med saltkokt isbergssallad. De lättrimmade musslorna låg i den citrussyrade ”havsvattenmarinaden” och på en bit gurka! Och här dök en för mig fullständigt ny association upp: om man havssaltar gurka, vad blir det? Ostron! Märkligt men sant. Hela rätten, blev en triumfatorisk ostronsynnergi som endast bröts av de milda och krämiga sojapärlorna. Kanon!
Rödingen var ångkokt till absolut perfektion. Råvarans potential är ju oändlig, men så få kan ta vara på den. Det blir helt enkelt inte bättre än så här.
Och så till ämnet ISBERGSSALLAD. Jag håller ju med min kollega om att det nog finns en plats i helvetet dit alla som exempelvis ströade på Aromat på hårdmackan på högstadiet kommer och att de där bara får äta isbergssallad som straff. En riktigt hårt men rättvist straff!
Men nästan som wokat kinakål, var gårdagens saltkokta isbergssallad en helt annan grönsak än den produkt man lärt sig avsky efter år av fantasilösa tvångssallader med tomatklyftor och vattnigt isbergssalladsblad. Det handlade om en transformation, en fullständig metamorfos. Tillsammans med den milda rödingen var detta tillbehör en slags ”working-class-hero-triumf” långt borta från skum, dimma och rök.
Efter detta, den helstekta ringduvan, som nästan alltid blir överkokt. Så även här, trots avancerad sous-vide-tillagning. Fågel som lagas bara lite för länge får ofta en levrig smak som inte är god. Denna duva låg tyvärr i gränslandet. Det glaserade fikonet kämpade dock tappert för att möta det vilt-levriga med sin sötma. Bra, men inte på den nivå som den borde befinna sig.
Efter detta serverades spansk getmjölksfärskost och desserter. Allt var gott men inget riktigt minnesvärt i sig. Ribban låg redan så högt sedan de inledande amuséerna, pilgrimsmusslan och rödingen att inget av de andra kunde riktigt nå upp till dem. Vilken sensation det hade varit i så fall!
Sammanfattningsvis överraskade maten positivt på F12. Servicen var vänlig men långsam (se nedan). Matsalen öppen och lite gammeldags trevligt trångt mellan borden, musiken klockren med 50-tals Pacific Jazz, Lars Gullin och lite soft rumba. Inget ansträngt och streberaktigt. Avslappnat helt enkelt.
Men med detta sagt bör man dock rikta ljuset även på två mindre bra saker.
Tiden mellan rätterna. En perfekt serverad avsmakningsmeny ska ha sitt eget inre tempo, inte för snabbt och inte för långsamt. Det är många rätter, men små kvantiteter, så en överdriven väntan – gör att man tappar fokus. Kommer de fram för snabbt är upplevelsen helt bortkastad. Bredvid vårt bord satt exempelvis ett par som tappade humöret fullständigt och avbröt middagen på grund av att de fick vänta för länge. Vi tåliga och förlåtande norrlänningar valde att inte gå den vägen, men vi satt närmare 35 minuter och väntade på rödingen.
Något var helt klart fel i köket.
Vi kom halv åtta och lämnade restaurangen kl 01.00. Sista rätten serverades någon gång efter 24.00.
Den andra invändningen handlar om vinpriser. Framförallt hutlösa vinpriser. Och detta är en invändning som gäller samtliga ”fine-dining-etablissemang” i Sverige jag besökt.
Vad är det som gör svenska sommelierer så profithungriga att de inte kan leta upp goda viner av hög kvalitet till ett rimligt pris? Lathet? Girighet? Ekonomisk desperation? Idiotisk fartblindhet?
Och varför räcker inte 100% påslag på vinerna, eller 200%? Varför handlar det ofta om 3-400%? Helt bisarrt. Här borde istället ledande krögare ta sitt gastronomiska folkbildningsansvar och lära sina gäster vad riktigt fint vin kan göra till riktigt vällagad mat. F12 är inte sämst i klassen när det gäller detta, men tillräckligt svag för att det ska påpekas.
Att betala 1200 kronor för en matupplevelse är ju helt ok – det är ju för en norrlänning vad det kostar att ta tåget till Stockholm, se en konsert med Lili och Sussie, äta på Max och sedan åka hem. Folk gör ju det de vill med sina pengar. En del väljer att spendera några timmar på Globen, andra några timmar på F12. Jag respekterar det.
Men, att vinpaketet på F12 som innehöll en handfull jämförelsevis ganska enkla viner ska behöva kosta 900 spänn per person, eller att vinlistan bara erbjuder några få flaskor under tusenlappen, det är arrogant, okunnigt eller rent av girigt. Om avsmakningsmenyn ska representera det bästa man har, ska även vinpaketet matcha detta – inte vara ett urval av de viner man ändå serverar per glas! Slattarna alltså.
Det känns därför som om man vill ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna. Jag äter ju inte på Kiviks marknad, och vill därför inte bli behandlad som någon som trycker i sig sockervadd, vill köpa lotter och prutar på en femma.
Skärpning!
(newt)