Borgagården

 

Borgahällan

 

 

BETYG: 6,5/10

Det är lite som kampen mellan David och Goliat i Borgafjällen. När man först kommer in till byn Borgafjäll ser man vid ”korsningen” upp till höger, mot det hypade designhotellet, Hotell Borgafjäll & Spa som bl a gick till final i tävlingen, ”Sveriges mest betydande byggnader”. Och blev Västerbottens mest omtyckta byggnad år 2001. I White Guide även utsett till Lapplands bästa restaurang de senaste åren.

Vad gäller arkitekturen var dessa utmärkelser kanske löftena som krävdes för att locka arkitekten Ralph Erskine att tänka till. Men obegripligt är det i alla fall för den som bara kör förbi och ser lastbryggan och varuintaget som första intryck. 

Nåväl. Pintxos besöker gärna Borgafjälls Goliat en annan gång. Den här svängen var det dock lilla David som var i vårt fokus. Vi fortsatte alltså genom byn och vidare någon kilometer till det mycket vackrare belägna Borga. Här finns familjedrivna, Borgagården där Per och Annelie Wahlgren sedan 2004 utmanar den stora grannen bakom bergsknallen och egentligen hela krögarsverige med sitt nytänkande vad gäller prissättning. Pintxos gjorde tidigare i år en liten blänkare om vinprispåslag på kvalitetsviner – där Borgagården framstår som en riktig katt bland hermelinerna.

Borgagården har ju i sig verkligen förutsättningarna helt gratis. Läget är världsklass: sjön, Borgahällan med sin märkliga elefantrelief, fisket, skidåkningen, råvarorna som köps lokalt av samerna – renkalvfileten och rödingen kommer så färsk den bara kan vara. Och kantarellerna plockas nästan dagligen under säsongen. Men ålrajt, dessa goda förutsättningar har väl egentligen hela den svenska fjällvärldens restauranger. Så vad särskiljer egentligen  Borgagården från alla överprissatta och slentrianmässiga fjällrödingtallrikar med färdigskalade konservpotatisar med remouladsås och dillkvist? 

Jo: Perfektionismen och passionen. 

Det är familjedrivet, no doubt, med allt vad det innebär (jo bl a att Per och Annelie gör mer eller mindre ALLT själva, från att servera galet tidiga frukostar till att hålla ohängda Rednecks från vindkraftparken med helpension i månader som inte fattar kvaliteten de serveras varenda dag, till matlagning, städning, bokningar, beställningar, fostrar tonåring, and what not…). 

Matsalen, Borgagården. Utsikten helt OK.

 

Det är tiden som är den småskaliga familjedrivna verksamhetens största Nemesis. Men Per och Annelie har istället för att anställa flyktiga säsongare, valt att förädla sitt familjekoncept så mycket de bara kan. Och det är verkligen lyckat. För om tidsbrist och sömnbrist och att vara tillgänglig 24/7 är nackdelen, är närheten till sina gäster, den fullständiga kontrollen över råvaror, tillagning och vinkällarens skatter den verkliga uppsidan. 

Dessutom om social kompetens nu har ett ansikte måste det vara Pers. Han hanterar bessewissriga STF-pensionärer från Meeeelardalen lika bra som de flanellskjortesvettiga fiskemachobufflarna från inlandet av inlandet av inlandet på samma korrekta sätt. Han byter ord eller slänger lite käft oavsett vem som kommer och gästar deras bord. Alla är välkomna, och känner sig välkomna. Fantastiskt och nästan oroande. Hur klarar han det?

Franskkockskolade Per Wahlgren byter sin meny fyra gånger om året. På höstens à la carte fanns några rätter som direkt drog till sig uppmärksamheten. Bland förrätterna en läcker Rencarpaccio med en renkalvbensconsommé. Carpaccion kom med flagad västerbottensost, marinerade granskott, hallonbalsamico och ljuvliga ingefärs- och kryddnejlikesmakande kantarellpickles. Att doppa rencarpaccion i consommén gav läckra sushi-vibbar där i fjällvärlden. Härlig crossover och fantastiskt gott.

 

Rencarpaccio Borgastyle

 

Bland varmrätterna testade vi bland annat Renkalvytterfileten med fjällkantareller och en galet god sås på superreducerad renkalvfond och rödvin samt sommarens primörer (215:-). Här kom renfileten lite overcocked i min smak. Det var ändå gott och den levriga viltigheten lyste tack och lov med sin frånvaro. Men varför är det – generellt sett – så svårt att få perfekt tillagat kött i detta land? Är vi svenskar verkligen så trista Medium-människor? Kockar såväl som gäster? Bu-fucking-hu!

 

Flera nya bekantskaper väntar på Borgagården

 

Till renkalvrätterna fungerade en Escarpment Pinot Noir 2006 från Martinborough, Nya Zeeland utmärkt. Dess tanninkraftiga ryggrad och koncentrerade frukt (trots en dryg timmes luftande på karaff) mötte consommé, kött och sås utmärkt. Och priset för vinet? För bra för att vara sant: 380 kronor!

En annan riktig höjdare valde vi dag 2: Stekt rödingfilet med fjällkantareller, bacon och sås på piggvar och Nouilly Prat, fjällsyra och färskpotatis (215:-). 

Det (nästan) knapriga skinnet var delikat på den fina nätfångade rödingen och såsen där han använder skrovet från piggvar som köps direkt från Västkusten var underbar. Att sedan bryta av såsen med torr vermouth var riktigt smart och lade till en härligt syrlig kvalitet. Inga krusiduller, bara goda råvaror, perfekt tillagade som talade för sig själv.

 

Droppar att drömma om. Galinot 2005 från Gitton.

Denna middags riktiga höjdare var även det fantastiska vita vinet från Mr Sancerre själv, Pascal Gitton. Vinet, en Sauvignon Blanc (eg Sauvignon Jaune, färgklon åt det gulare hållet) som han bara gör enastående årgångar, Galinot, Sauvignon Blanc 2005 (Gitton). Ett av de godaste vita viner jag druckit. Nånsin. Perfekt till rödingen och senare helt galet rätt till ostarna från det lokala gårdsmejeriet, Jette´s Gårdsmejeri i Högland. Denna Galinot tillsammans med chèvre och den vita caprinen…ren och skär magi. Smaken var mkt otypisk kattpiss-sauvignonerna och glöm allt det där med gräsmattor and what not. Det här var exotiskt, mogna söta fukter fast med den där ljuvliga sauvignon blanc-karaktären i eftersmaken, syran som är fullständigt unik. Man kunde kanske tro att det var en mogen super-Condrieu eller liknande. Men, icke. Direktimporteras av Wahlgrens från vännerna Gitton, finns inte på specialsortimentet tyvärr.

Jag kommer dock söka efter detta vin i resten av mitt liv. Eller  om längtan blir för stor, ta en tur upp till Borgagården igen!

Finns det då inget minus med Borgagården? Nja, på sitt sätt förfinar de verkligen sitt familjekoncept till närmast perfektion och ingen kan ju ge dessa hjältar mer än 24 timmar per dygn. Men jag hade ju gärna sett att restaurangen med sina fantastiska vyer och menyer (!) kunde vara öppet till 23.00 i alla fall för sittande gäster. Och att behöva beställa maten i förväg om man kommer ”så sent” som 19.00…ja då kanske man upplever nackdelen med att få personer gör så mycket – om än fantastiskt bra.

Men om jag någon gång nu kanske beställer den där La Tache från Romanée Conti (kolla priset!) eller kanske  ännu hellre Le Petit Sibérie, Les Clos de Fées 2003, ja då vill i alla fall jag gärna långdricka de dropparna i matsalen med den vackra solnedgången över sjön som njutbländar mig och Borgahällans klippvägg likaså.

Men vadå? Det går nog säkert att ordna. Pintxos gillar verkligen Borgagården, familjen Wahlgren och deras passionerade inställning till service, matlagning och råvaror och den fantastiska vinprispolicyn som är ett kapitel för sig själv.

Vi kommer tillbaka.

(newt and baby)

Resto-guide: Spetsbergen 2009

Långt mellan borden på Svalbard

Det var inte för maten jag åkte till Longyearbyen. Men när jag ändå var där ville jag kolla in vad som bjöds. I min värld har tyvärr Norge generellt utgjort ett U-land när det kommer till matlagning, fantasi, nytänkande och prisvärdhet. Däremot är ju landet ett förstklassigt I-land när det gäller råvarorna.

Hur skulle då den arktiska utposten Longyearbyen med alla sina ”Världens nordligaste…” svara upp mot mina förväntningar och mina farhågor?

Bra faktiskt.

Utbudet av riktiga restauranger som är värda att nämna ser ut som följer – i min egen rangordning:

1. Huset.

Legendarisk restaurang med en hemlig vinkällare med över 20000 flaskor. I den befintliga vinkällaren som man kan gulla sig till att få besöka, finns faktiskt ett riktigt bra urval viner, särskilt från Rhonedalen. Det finns även en enklare pub med bra tryck och stämning. Här åt jag nyligen faktiskt kanske de bästa halstrade pilgrimsmusslor jag ätit nånsin. Favoritställe efter den upplevelsen. En svensk kille, Per Selander basar dessutom i restaurangen med den äran.

 

De fantastiska pilgrimsmusslorna på Huset

 

 

2. Funktionærmessen (på Spitsbergen Hotel).

Riktigt bra kök för att vara på ett hotell. Prisbelönt dessutom som en av Norges bästa krogar för ngt år sedan. Fick dock skicka tillbaka kött (i vanlig ordning) men 2 minuter senare kom de ut med en utmärkt ”Black & Blue” utan knorr, så förutom detta var hela middagen i sin ordning.

3. Brasseri Nansen 2. Etage (på SAS Radisson)

Läget i SAS Radisson garanterar att det inte är det billigaste haket att gå till. De har en fin-meny med vinpaket för ca 2000 kronor, vilket i min värld kräver galet bra mat. Jag vågade inte satsa på detta dock. Enklare bistro på nedervåningen med bra utbud för rimligare kostnad. Man måste dock upp till våning 2 för att dansa med de tunga elefanterna.

4. Kroa (eg. Steakers)

Det fåniga namnet har i folkmun bytts ut till Kroa. Det är hit man ska gå för att äta de traditionella arktiska specialiteterna – val & säl mm. Lite enklare, lite billigare – och många locals favoritställe om de inte vill slå på stort.

Det mest spännande matstället på Svalbard är dock en annan historia som jag återkommer till. 

(newt in the Arctic)

Spolarvätska

 

Spolarvätska

Spolarvätska

 

Sommaren är fin. Då slipper man den där jobbiga spolarvätskan som är blå och känns som att dra en lina koks när man andas in den. Istället kan man köpa grön, miljövänlig spolarvätska på påse. Sommarspolarvätskan doftar så härligt av fejkat grönt äpple. Mmm.

Systemet har också börjat sälja spolarvätska. Señor Tintos.

Ner i Åttonde kretsen.

Var finns det mest prisvärda vinet i Sverige?

I DN kunde man i våras läsa en artikel om matinstitutionen Rolfs Kök. Restaurangchefen, Klas Ljungqvist säger bl a att: ” det ska vara billigt att dricka exklusivt vin här”.

Detta tycker vi på Pintxos är en god föresats. Men stämmer den?

Vi testar med ett vinliste-test av några krogar med högkvalitativa viner på listorna – OCH som ligger ute på nätet. Är Rolfs Kök ett riktigt föredöme, eller hur ser det egentligen ut? Vi har valt ut, förutom Rolf Kök, två stjärnkrogar – den megaetablerade Operakällaren, och nykomlingen, Frantzén/Lindeberg. Dessutom kastar vi in en joker med den västerbottniska fjällkrogen, Borgagården.

Jämförelsekriterierna är:

Bordeaux toppslott:

1. Chateau Lafite Rothschild, 1998.

Borgagården – 2900:-

Operakällaren – 9350:-

2. Chateau Lafite Rothchild, 1996.

Rolfs kök – 3990:-

Operakällaren – 11034:-

3. Chateau Mouton Rothschild, 1985.

Borgagården –  4.300:-  

Operakällaren – 12438:- 

 

Domaine de la Romaneé-Conti:

4. La Tache 1984.

Borgagården – 4100:-

Operakällaren – 7571:-

5. Richebourg, 1984.

Borgagården – 3900:-

Operakällaren – 6708:-

 

Vit Bourgogne Grand Cru: 

(Några olika exempel på billigast erbjudna vinet i kategorin.)

Borgagården: Batard-Montrachet, 1984, Domaine Leflaive. – 1.100:- 

Rolfs kök: Corton-Charlemagne, 2005 Lucien Le Moine. -  1995:-

Operakällaren: Corton- Charlemagne 2006 Domaine de la Vougeraie - 2.500:-

Frantzén-Lindeberg: Grand Cru Corton Charlemagne, 2001 Domaine Vincent Girardin. -  1975:-

 

Chablis Grand Cru:

(Några olika exempel på billigast erbjudna vinet i kategorin)

Borgagården: Chablis Grand Cru, Les Clos, 2006, Jean-Marc Brocard  - 480:- (systemet tar 369 för år 2007!)

Rolfs Kök:  Chablis Grand Cru Valmur 2007,  Jean-Paul Droin  - 995:-  

Operakällaren: Chablis Grand Cru 1997 ”Bougros”   Domaine Jean Marc Brocard. -  1019:-

Frantzén-Lindeberg:  Chablis Grand Cru Les Clos, 2005 Domaine Pinson. -  1180:-

 

Och vad kan en sådan här ovetenskaplig – men likafullt empirisk – undersökning ge vid handen?

Jo vill man dricka dyraste vinet i landet…ska man söka sig till huvudstaden. Vill man dricka landets billigaste droppar från DRC ska man åka till fjälls. Och visst är det billigare på Rolfs Kök än hos stjärnkusinerna på Operakällaren och Frantzén-Lindeberg,  men inte så väldigt mycket. Och det handlar dock om något helt annat. Kostnaderna för lokaler kan inte vara hela, ens halva sanningen när det gäller prispåslag på kvalitetsviner på 4-500%. Det handlar om IDEOLOGI, krögarnas storhetsvansinne och i viss mån även underskattning av gästernas kunskaper och önskemål. 

Den gode krögaren i Borgafjäll (själv från Stockholm) vill att hans kunder ska kunna dricka så gott det bara går till den mat han serverar. Han vill inte samla flaskor i källaren som aldrig kommer att säljas på grund av hans egna påslag. Han sätter helt enkelt ett generellt påslag på inköpspriset på ca 200kr (vilket förklarar fyndpriset på exempelvis deras Les Clos från 2006 och även Lafite Rothchild 1998. Enastående!). Och denna syn och respekt för gästens önskemål är föredömlig.

Ideologin är helt annorlunda. 

Vi på Pintxos sparkar gärna igång en folkrörelse som säger att krögare som ger gästen 100% Respekt och Kvalitet, ger vi vår odelade uppmärksamhet och naturligtvis även våra besök. Finns det fler goda exempel därute i landet så tar vi gärna emot tips! 

Hör av er.

(newt)

Vinlistor och ockultism

 

”Fine Dining” och överkomliga kvalitetsviner är en så ytterst sällsynt företeelse att man inte kan låta bli att fråga sig om den existerar alls. Vinlistor utgör istället en slags krögarnas straffskatt på vinälskarna för att kompensera för alla kostsamma skum, damm, rök och dekonstruktiva emulsioner.

Det är ju inte dyrare att lagra en flaska Egri Bikavér än en pava Petrus. Samma storlek, samma vikt, samma skatt och serveras vid samma temperatur. Skillnaden är helt och hållet restaurangens (procentuella) påslag. Ekvationen är dessutom oftast extra deprimerande när man inser att det är de finaste krogarna som lägger på mest – de som verkligen lägger ner tid och lust på att hitta godbitarna i vinvärlden.

Dessutom verkar det också finnas en sanning i påståendet att: ju finare krog = ju högre påslag = ingen offentlig vinlista. 

Hm. För visst skulle det väl påverka en potentiell gäst att se att det knappt finns vin under 800 kronor flaskan värt att beställa när man nu bestämt sig för att äta för en förmögenhet? Man visar gärna upp sin sommelier på hemsidan, men allt för sällan vilka viner man erbjuder eller till vilka priser gästerna förväntas betala för dem. Kanske just därför. Hålls de rent av hemliga för de inte tål att se dagens ljus? Ren och skär vin-ockultism.

Detta är dåligt. Mycket dåligt!

Av Sveriges samtliga (14st) stjärnkrogar år 2009 har endast fem stycken vinlistorna utlagda på nätet. Av de 2-stjärniga, ingen.

De goda exemplen är dock:

Frantzén/Lindeberg (Stockholm) 

Operakällaren (Stockholm) 

Basement (Göteborg) 

Fond (Göteborg) 

Sjömagasinet (Göteborg)

 

Heder åt dem!

(newt)

Layer Cake?

Layer Cake från Vintage Point. Amerikansk vinmakare åker runt i världen, köper de bästa druvorna och sätter sin touch på varianten

Igårkväll en Primitivo (aka Zinfandel enligt etiketten). Fantastiskt med produkter vars namn och innehållsdeklaration faktiskt stämmer överens med det faktiska innehållet. Färgen djup och tät, startar sött på topp utan att bli sliskig och landar på en rik chokladbotten med en lätt men angenäm bitter touch. På vägen ner passeras lager av mousse, ljus såväl som mörk med filmtunna brytpunkter av bär. Layer Cake av bästa Amerikanska sort.

Fantastiskt.

(stinky on the road)

Vassa Eggen Steak House

 

BETYG: 6/10

Vassa Eggen har lagt ner finkrogskonceptet. Borta är avsmakningemenyerna och allt vad rök och färgat grus kan heta. Påhängt är suffixet Steak House. När vi kliver in en kväll mitt i veckan har man just bytt profil och det är i princip fullsatt. Icke desto mindre går det att finna bord utan reservation.

Bemötandet är (som sig bör på ett Steak House) trevligt och personligt och matsalen jobbas ikväll mest av killar i sena tjugoårsåldern med samma typ av intellektuella rockerbågar. Menyn föredömligt ren och tydlig utan att bli dum och vid en första anblick framstår priserna som helt ok (ett snitt på någonstans kring 300-350 kronor för en varmrätt). Prisvärdheten ska senare komma att bekräftas.

Precis när vi har satt oss så sker (som vi uppfattar det) någon form av missförstånd i servisen och det framstår inte som klart för oss eller för personalen vem det är som har vårt bord. Efter några extra vinkar så ställs detta dock snabbt tillrätta och efter det så får vi, hela kvällen, bra flyt i serveringen utan att den blir hetsig. Vid varmrätten har vi till med två av de där intellektuella Clash-rockertyperna vid bordet.

Steak House alltså? När jag efter måltiden frågar en kille i servisen löst om skiftet från finkrog till mera casual dining så får jag reda på att man just har bytt konceptet. Han är dock är noga med att man vill bibehålla samma höga ambitionsnivå som det ”gamla” Vassa Eggen hade i omsorgen om den mat man lagar.

Hur är det då med det?
Som har nämnts så lovar menyn gott. Den startar på allvar med rubriken ”Raw Bar”, en sektion som är vad den säger. Tre sorters Ostron, chark med Bellota, tartar på Tonfisk.

Enkelt och tydligt och ska inte kunna gå snett. Vi beställer ett halvdussin Belon, dyrast på menyn för 45 kr stycket, för den som inte vill lägga hela sin peng på Ostronen men ändå vill ha erbjuder Vassa Eggen Fine De Claire för 26 kr. Ostronen kommer in i sina skal ställda på små kuddar av fuktigt salt. Klassiska tillbehör. Rödvinsvinägrett, Ketchup (här i form av en söt tomatsalsa, ett tecken kanske på den höga ambitionen men inte lika kul och kitsch som när man kör Heinz Chilisås på ostronen over there, en smaksak iofs) och en asiatisk vinägrett. Alla tre med tydliga rena smaksignaturer och finhackade detaljer som ett trevligt krunch mot Ostronen. de sistnämnda är fasta och färska och fina. Ett glas husets Champagne till det och alla är på banan. Enkel och inte alltför dyr lyx. Bådar gott inför fortsättningen.

Förrätterna är överlag precis så comfort food-enkla som man skulle kunna vilja. Mest vågat i den ena änden är en Caprese Farmers style. Hade detta varit i Vassa Eggens tidigare liv så misstänker jag att Capresen hade kommit in dekonstruerad som en skiktad drink, nu presenteras den rakt upp och ner med en Salsa Verde. Vågat således att vara så enkel och att presentera en rätt som i det närmaste fått samma trista status som Statoils plastförpackade ”grekiska” sallad.

I andra änden av förrättsskalan finner vi bräss med two hour eggs och Gruyere. Ikväll är vi ute efter det röda köttet och äter således ingen av förrätterna. När vi har beställt vårt kött så sticker köket emellan med en liten amusé, äggkräm med Gruyere serverat i äggskal, inburet i en äggkartong. Rätt sälta och rätt mängd kräm. Kul och gott till den sista slurken Champagne.

Varmrättslistan är föredömligt kort och uppdelad i två delar, ”Steaks…” fokuserar på kött,
”and mains” står för fiskinslaget med en torskrätt, en Seafood Brandade och en brill on the bone. Ytterligare en kötträtt klämmer sig in bland de övriga varmrätterna Short Ribs Chili.

Det stör oss lite att man inte har gått all out och låtit hela varmrättslistan vara helt Karnivor. Omtanke om vegetarianerna är det knappast eftersom det ingenstans går att finna en helt vegetarisk varmrätt, om inte outgrundliga ”Toast Parisian” för 185 spänn är densamma. Framgår dock inte av menyn.

Ok, back to the meat;

Ett rätt får vassa Eggen direkt i menyn. Precis som på vilket Flemmings eller Mortons som helst så serveras samtliga varmrätter med tre tillbehör/trimmings och ett urval av potatisvarianter/grönsaker, fries, gratin, mashed och tomatsallad eller haricot vert. Måhända inte så vågat men som sagt right on the money. Att i tillbehörsupplysningen skriva ”All proteins” [are served with 3 trimmings and one choice of side order] känns lite übersmart. Det avspeglar sig tack och lov inte på den mat som ska komma att serveras.

Listan på kötträtterna inleds med Rib Eye, Nebraska Steak och Flat Iron Steak. Helt korrekt. Minus dock för att man måste vara två om saken för att få äta en Rib Eye. Varför? Det retar mig tillräckligt för att jag ska hoppa klassisk steak i kväll trots att jag befinner mig i ett nyligen öppnat Steak House.

Jag kliver istället in på gris och beställer följaktligen ”“Secreto de Iberico” Iberico pig shoulder”.

Återigen så visar sig Vassa Eggen från sin hemtrevliga sida. Två man sätter upp serveringsbord och serverar våra beställningar. Mitt sällskap får sitt lamm uppskuret vid bordet. Inte som när Wretman trancherade Morkulla på Maxim åt Aga Khan back in the day men ack så trevligt.

Vassa Eggen snålar inte med köttet och varje rätt serveras med ugnsrostade vitlöksklyftor och en halv ugnsrostad rödlök. Båda varma med precis lagom karamelliserade ytor och söta varma inkråm.

De vackra rosa strimlorna av gris ackompanjeras, förutom av haricot vert av tre små tillbehör, trimmings, i traktörpannor i miniatyr. Salsa Verde, Surkål och en len Tryffel mayo. Samtliga svarar bra mot grisen, är gjorda med omsorg, vältempererade och i lagom mängd. Överhuvudtaget så saknar jag inte potatisen alls. De varierade grönsakstillbehören är goda och mättande och min haricot vert är tillsammans med den tidigare beskrivna löken precis lagom fyllnad.

När vi så oundvikligen kommer in på vinlistan så dyker Vassa Eggens betyg för första gången. Maten är alltså lagad med omsorg och håller ihop. Det är ett steak house med ambitionen att nicka åt fine dining utan att bli det. Gillar vi. Vinlistan däremot är trist. Det är inte så att det är något fel på urvalet (även om vi gärna hade sett en mycket större slagsida mot de västra delarna av nya världen, USA, Argentina och Chile) däremot så är prisspannet underligt för att inte säga oförskämt.

Krogens billigaste Cab, Irony, gör på systemet ett hål i betalkortet på 135 kr. Här får man betala 595 kr för samma vin och det är ett av Vassa Eggens billigaste viner. Ett påslag på ett bra men inte himlastormande vin på 450%. Snabbt går en stor andel av flaskorna i listan i övrigt upp på priser över tusenlappen och här visar ett ”finare” Vassa Eggen sitt trista tryne. Gör om, gör nytt.

Kuriöst men inte dåligt är att man inte genomförde den sedvanliga avsmakningen av vinet för gästen. Vår vinflaska ställdes helt enkelt på bordet och vi fick till att börja med servera oss själva. Vi såg samma sak vid ett par andra bord och drog slutsatsen att det är ett medvetet grepp från Vassa Eggen. Under måltiden serverades vi påfyllningar och bristen på avsmakningsdans störde inte.

När varmrätten har avnjutits och verkligen fyller kroppen på ett balanserat sätt så ska det beställas efterrätt och då kommer nästa plump i protokollet. I dessertmenyn syns lite av den lagoma kitschiga lekfullhet som kanske borde ges lite större utrymme på Vassa Eggen Steak House.

Doughnuts, Chocolate and Vanilla, går inte att låta bli. När de två flottyrmunkarna kommer in, serverade i en pappersstrut, så är de dock en besvikelse. Bären som serveras till är helt ok, blåbär, björnbär etc men våra Doughnuts är helt enkelt inte bra. Det kan tyckas vara en liten med sak men till exempel med så är båda bakverken fyllda med choklad, snålt fyllda. Själva degen är dessutom alltför stabbig och tung, om det är som det ska vara så är Doughnuts helt enkelt inte en särdeles bra dessert-idé.

Vår sista beställning består av kaffe och en avec från en synnerligen välfylld avec-vagn. En Brandy lagrad på PX-fat vänder våra mungipor uppåt igen.

Sammanfattningsvis då? Håller paradigmskiftet på Vassa Eggen? Svaret som vi kan formulera efter detta första besök är övervägande ja. Bytet signalerar förståelse för en västvärld i fritt ekonomiskt fall i behov av rejäl comfort food lagad på bra råvaror med kärlek till överkomliga priser. Servisen är helt igenom gemytlig och mera bordstranchering efterlyses härmed på samtliga Svenska krogar inklusive McDonalds.

Kvar från Stureplan finns dock en vinlista som signalerar mera plånbok än lust och vi skulle gärna se att både varmrättsurvalet och efterrätts-ditot styrdes hårdare mot Mortons i Chicago eller Flemmings i Nashville. Var finns tex den empire state building-höga biten layered chocolate cake? Var finns den friterade vaniljglassen? Båda efterrätter som vinner på tyngd snarare än dras ner av den.

Till sist, droppa fiskrätterna eller konvertera dem till hummerstjärtar och introducera en ordentlig surf n turf på menyn.

(stinky)