Category Archives: Sverige

Kock och Vin

Kock och Vin

bild-11

 

 

 

 

 

 

BETYG: 5/10

För inte alltför länge sedan så publicerade Guide Rouge och dess Svenska motsvarighet, White Guide, sina omdömen av svenska toppkrogar. Aldrig förr sades det i samband med publiceringarna, hade Svenskt krogliv varit så innovativt och fullt av kraft.

En av de restauranger som prisades både av Guide Rouge (fick behålla förra årets stjärna) och av White (Internationell mästarklass) var Göteborgska Kock och Vin. Således var Pintxos på plats bara ett par veckor efter publikationen av guiderna.

Kock och Vin är en trivsam liten lokal i vita och ljust gröna färgskalor belägen en halvtrappa upp från gatan. Intrycket är hemtrevligt och själva restauranglokalen skulle kunna vara någons gamla lägenhet (bortsett från skyltfönstret mot gatan) med kakelugnar från sekelskiftet och lagom sliten men inte sunkig patina.

Servicen börjar oklanderligt. Vi blir mottagna på ett formellt men inte uppstyltat sätt, får hjälp med jackor och visas till ett bord i ett av matsalens bortre hörn och känner oss helt enkelt hemma. Det är inte mycket gäster denna kväll och vi får snabbt in våra fördrinkar vilka vi läppjar medan vi studerar menyn. Förutom a la carten så finns två avsmakningsmenyer. En kallad sinnenas meny samt Meny Kock och Vin. Valet faller Meny Kock och Vin. Dels därför att det är den meny som är vald att representera restaurangens namn och goda rykte och dels (och som en följd av den föregående) därför att den är sammansatt av råvaror från närområdet, helt i linje med de trender som sveper in över oss i form av ekologiskt medveten mat med en “rustikelegant” framtoning.

Till vår fördrink serveras stora oregelbundet formade kräftchips, beströdda med vinägerpulver. Vackra oregelbundet formade som stora löv och inburna på en skifferplatta. Intressanta tills man smakar. Då framträder smaken av Prawn Cracker. Ni vet sådana där som de staplar i högar på Thai restauranger.

Så följer en Amusé. En kräm av färskost smaksatt med rökt makrill i vars mitt man finner en liten gurkstav. Dekorationen består av sagogryn som jag tror är tänkta att efterlikna någon slags kaviar. En rätt så vattnig och smaklös amusé men man har inte en misstanke om att detta faktiskt signalerar menyn som komma skall. Detta är trots allt en krog i internationell mästarklass och en amusé man inte förstår sig på kanske kan få passera.

Här börjar den egentliga menyn.

En meny som förstås föregås av en titt i vinlistan. Omfattande som sig bör om man har valt att ha ordet vin med i krognamnet. Dominerad av Franska viner som sig bör om man ska kunna gulla med den lätt franska Guide Michelin juryn. Prispåslaget är som vanligt helt löjligt. En Ravenswood Zinfandel Vintners Blend som på systemet kostar 99 kr kostar hos Kock och Vin en bra bit över 400 kr. Kanske är de lokala vintransporterna i Göteborg väldigt dyra…

Det ska nämnas att priset på menyn är mycket överkomliga 595 kronor för fyra rätter men jag hade hellre gjort ett påslag på ett par hundralappar på menyn om de inte skörtade mig på vinet. Nu dricker vi inte Vintners Blend denna kväll utan något mycket dyrare som inte finns att få tag på i det Svenska monopolet vilket möjligen skulle kunna vara ett giltigt skäl till ett ordentligt påslag.

Den första rätten kommer in, Skrapat Ostronmarinerat oxinnanlår (från Hedekas) som serveras med stekt ostronskivling och Vänerlöjrom.

Här börjar misstankarna om att allt inte står rätt till att form. Varken innanlår, löjrom eller ostronskivling ger varandra några svar, varken i textur eller i smak. Ostronmarinaden gör inget som helst smakmässigt avtryck och känns mest som mungodis på menyn. Det är inget fel på smakerna men de står varandra så nära att de smälter samman och den sammanlagda konsistensen är lite som… en salt gröt. Jag tror att man har velat åstadkomma subtila och finstämda smakbrytningar men det lyckas inte.

Ok, detta var en besvikelse men trots allt bara en av fyra. Nästa är Ljummen hummer med senapspicklad kålrot och rotmos. Här har man lyckats bättre med texturerna. Hummer, rotmos och kålrot står alla för olika tuggmotstånd och har potential till en spännande smakbrytning. Tyvärr är hummern denna kväll lätt gummiartad (för länge i pannan), kålroten är för skarp i smaken och rotmoset alltför salt och löst.

Hade detta nu varit en kvarterskrog med ambitioner så hade det här passerat men inte här. Nu är jag inställd på besvikelse.

I sista sekunden räddar köket sig med en nätrullare. Gårdsgrisen från Brålanda, med puré på svartrot och mandelpotatis, löksky samt svartrötter brässerade med citron och persilja har allt det man skulle ha önskat sig av de föregående rätterna. Grisen är mör och söt, purén låter både mandelpotatis och svartrot tala, lökskyn är perfekt balanserad mellan sälta och sötma. Den brässerade svartroten är tamejfan ett mästerverk. Syran är hög utan att vara skarp, den är brässerad till perfektion, inte för hård och inte för mjuk, både i textur och i smak så binder den samman de övriga beståndsdelarna. Faktum är att jag gärna hade haft mer än en svartrot på tallriken. På det sättet hade pluralisformen av svartrot i menyn också varit korrekt. Ingen stor sak kanske men bör noteras.

Efterrätten är bakad gräddfil med rostade mandlar, hjortron och punsch. Inte heller här finner jag att råvarorna svarar mot varandra. Hjortronen är just det, hjortron varmrörda med socker, en fantastisk enkel och ren smak i sig men ganska trött. Faktum är att man sitter och längtar efter vaniljglass…kalla mig primitiv om ni vill. De rostade mandlar jag hoppades skulle ge ordentligt med krunch mot gräddfilen gör inte det. Gräddfilen är syrlig och lite…torr. Jag antar att den blir det om man ugnsbakar den men var det en så bra idé i verkligheten som den såg att vara när köket brainstormade sig fram till den? Punsch väljer jag av princip att aldrig kommentera på. Lite som smaksatt vodka. Ett satans otyg.

Allt sammantaget så erbjuder Kock och Vin inga utmaningar åt det ena eller andra hållet. Man driver en närproducerad linje i menyn vilket är bra men överlag så saknar jag ordentliga texturer och det konsistens och smaksvar som man skulle vilja ha mellan de olika råvarorna. Det tycks mig som om man har fastnat mellan den närproducerade linjen och den överarbetade finkrogens. Resultatet är varken eller på något plan. Råvarorna ser mycket bra ut på papper men genomförandet förvånande svagt. Det är varken rustikt eller elegant.

Betyget 5/10 utgörs av fyra poäng för service och matsalsarbete samt en poäng för Brålandagrisen. Serveringen flyter i perfekt tempo och såvitt jag kan se så är det bara två personer som jobbar matsalen under vårt besök. De två lyckas se alla gäster och är uppenbart mycket kunniga och engagerade. Världsklass.

Trots detta så är Kock och Vin denna kväll inte av internationell mästarklass och hade jag varit en någorlunda nykter Michelin-inspektör så hade stjärnan rykt all världens väg.

(stinky from the road)

Annonser

Räkmacka

Till vår stora glädje så har allas vår Magdalena Ribbing gått ut i strid till den korrekta räksmörgåsens försvar. Här och här har Maggan (bland annat i samspråk med ”the original chef gangsta” Erik Lallerstedt) definierat vad som konstituerar en korrekt räkmacka och som en logisk följd vad som konstituerar en normal räksmörgåsätare.

Med anledning av denna viktiga fråga så avser Pintxos att, redan under innevarande vecka, avge sitt omdöme kring den räkmacka (förlåt, smörgås) som finner nåd inför Ribbings stränga blick, nämligen den som serveras på Nybroe, ett av Margaretas favorithäng beläget i, ja Du gissade rätt, Östermalms Saluhall.

(stinky)

Take Mikado

 

img_5045

 

BETYG: 8/10

Om det nu fanns ett bedömningssystem för hur hårt en människa kan arbeta, skulle Tsukasa “Tim” Takeuchi på Take Mikado i Östersund lätt få 10 poäng och ändå vara en ”rising star”. Han börjar i köket vid 08.00 varje dag och lämnar inte restaurangen förrän han personligen tackat den sista gästen vid 23.00-tiden, kanske senare. Dessutom gör han mer eller mindre allt själv, och förberedelser är som bekant ALLT i det japanska köket. 

Om det dessutom fanns ett sätt att bedöma hur sympatisk en kock som arbetat intensivt en hel dag sedan kan vara vid 23.00-tiden, mot några gäster som gärna dröjer sig kvar och ställer frågor på frågor, skulle han lika självklart erhållit samma betyg.

Skulle han till yttermera visso varit fackligt ansluten skulle pamparna genast rusat ut och drämt till med en blockad för att skydda honom mot sig själv. För det Tim Takeuchi skapar på sin nyöppnade restaurang är unikt – en japansk kompromisslöshet och arbetsmoral i det norrländska inlandet. Waddyasay?

Pintxos ömsom bugar och ömsom skålar i ödmjuk vördnad. Kampai!

Det är mycket som är bra med den nybyggda lokalen. Det höga läget är strålande med utsikt mot Storsjön, Frösön och Jamtli. Den japanska stenträdgården och de unga körsbärsträden kommer att rama in restaurangen ytterligare när våren kommer. Det är dessutom SÅ skönt att slippa all asiatisk restaurang-kitsch, med rislampor, guldfiskar och karaoke-musik. Matsalen är mycket stramt och stilrent inredd med mkt ljus och utan störande insyn. Shakuhachi-musiken (som kunde varieras en aning – samma skiva körs nämligen hela kvällen) är suggestiv och vacker och ett perfekt komplement till det zen-perfektionistiska anslaget som maten har. Och det ju är därför vi är här.

En sak är dock viktigt att fastslå direkt. Take Mikado är visserligen en japansk restaurang men inget simpelt Sushi-hak. Glöm alla trista nigri med smaklös fisk man slänger i sig när fantasin tryter och man tröttnat på det ”italienska köket” och vill känna sig lite storstadsfin. Du finner inget liknande här. Visst finns det sushi, men där slutar även likheten. Skillnaden stavas råvaror och beredning (och en massa hemligt hysch-hysch som Tim Takeuchi tagit med sig till Sverige och inte avslöjar för någon).

Vi beställer en sjurätters meny: MIKADO GO ZEN SHABU SHABU.

En varm handduk bjuds innan middagen som inleds med Shake No Tsukasa-Zuke – lätt citron- och sakemarinerad norsk fjordlax (odlad tyvärr) med Kalix-löjrom smaksatt med sake och lök, sötad omelett och en fantastisk senapsdressing. Löjromen ligger i vackert utskurna blommor av rättika, laxen i en sensuell ros och smakerna kompletterar varandra perfekt. Vår Sake matchar utmärkt fetman och det salta med sin blommighet. Det börjar bra, alltså.

Efter detta soppa. Suimono är en tång-consommé med tigerräkor, sötad omelett och en elegant rättika- och morotsskruv. På botten simmar finhackad salladslök och ingefära. Jag är personligen ingen hängiven fan av Miso-soppor men detta var riktigt bra, särskilt då tångens rökighet närmast ledde tankarna till en Islay-whisky (vilket jag är en hängiven fan av) och tillsammans blev det riktigt intressant.

Sashimin var däremot Väldigt Mycket i min smak. Upplagt på ett stort träskepp, trängdes thailändsk bläckfisk, slätvar, lax, färska djuphavsräkor, tonfisk och forellromsfyllda limefrukter och marinerade scampi. Det hela dekorerades med rättika- och morotsdekorationer av olika slag som övergår ens förstånd. Träbåtens ”segel” bestod exempelvis av handutskuren rättika – allt gjort med en och samma grönsakskniv och i ett stort stycke. En mästerprov var även de ytterst små utskurna kolibrifåglarna, eller var det fjärilar? – som tryfferade presentationen. Gott var det dessutom. Slätvaren tångpressar han för att få den rätta smaken och bläckfisken var den godaste sådan jag ätit. Hemligheten finns i hur man tinar den avslöjade Tim.

Den urgamla och hemlighetsfulla Tinandets Konst har härmed och därmed fått sin senaste lärling i mig. Lead me master!

Vi lämnade därefter den färska fisken för att träda in i de japanska vaktlarnas värld. Egentligen köper han de på ben från Skottland och att bena ur dessa små rackare ÄR en svår och icke-förlåtande verksamhet. Usuzura teriyaki är vaktlar på grillspett i teriyakisås. Helt OK. Men ganska endimensionellt i jämförelse med allt färskt och friskt som serverades före och efter. Och det arbetsintensiva slitet med vaktlar kan inte kompenseras av resultatet tyvärr. Teriyakisåsen är dessutom för dominant och söt och slår ut det supereggade smaksinnet han triggat igång hos oss med de läckra förrätterna. 

Vi kommer dock åter right on track med Tempura Moriawase, som bland annat innefattade ett par mkt läckra tigerräkor, aubergine, paprika och en bit vitling som doppades i sake-soya-såsen. Rent, enkelt och komplexa nyanser som väller fram genom de nu allom bekanta smaksättarna: lime, rättika och ingefära. Inte alls tungt och mkt gott.

Efter detta, kvällen absoluta höjdpunkt: ALLT är förlåtet efter den smaksensation som Shabu Shabu innebar. Tunnaste skivor av djupkyld – men inte fryst –  supermarmorerad superentrecote från Småland doppas i en sjudande tång-buljong med frisésallad, lök och finstrimlad morot i ett par sekunder för att sedan doppas i en lite jordnötsaktig sås smaksatt av sesamfröm och sju olika japanska kryddor…ja det var i sanning en slags mat-magi. Ren och skär Alkemi! Vi blev fullständigt överrumplade av smaktransformationen från det färska köttet till ett komplext…annat. Shabu Shabu (som också visade sig vara mästerkockens egen favorit) är ett måste för alla som vallfärdar till Take Mikado i framtiden. Too good to miss.

Men vad hände sedan?

Efter att ha låtit oss sväva lyckligt tyngdlösa i smakhimlen en lång stund vaknar vi till med ett hastigt magplask. Efterrätten var nämligen en onödig besvikelse. Inte ur estetiskt perspektiv. För visst, nog var den vackert utskurna frukten och presentationen tjusig. Men en glasskula är trots allt bara en glasskula och lite färsk frukt gör inte så mycket till glass. Snarare tvärtom, guldflingorna till trots. Nä, här kändes det som om fantasin trutit när efterrätterna skulle skapas.

Vilket är synd. För när man ska summera helheten på Take Mikado är intrycket ett av förundran och sann mästarklass (i nästan allt). Och det rykte som Pintxos tidigare skapade – att Take Mikado blir det första restaurang norr om Stockholm att erhålla en Michelin-stjärna är därför inte helt taget ur luften (!). Maten, råvarorna – särskilt fisken (sashimi) och entrecoten (Shabu Shabu) med sina såser är solklart redan på Guide Rouge-nivå. 

Vi på Pintxos vill dock hjälpa denna utnämning lite på traven och även framföra några råd i all välmening – samtliga lätt åtgärdbara! 

Pintxos Tips för att skaffa den första stjärnan:

variera de fasta menyerna: som framgått i recensionen dyker vissa smaksättare upp ganska ofta. Vi har rättika, lime och ingefära som de vanligaste. Dessa är i sig utmärkta, men det blir lite mycket av de goda helt enkelt. Går det att finna nya ”smakkompisar” till vissa av rätterna skulle en paradmeny som MIKADO GO ZEN SHABU SHABU vara i det närmaste fulländad (byt ut vaktlarna mot rosamöra ripbröst bara!)

efterrätterna: är helt enkelt inte i nivå med den övrigt ambitiösa menyn. Glasskula och fruktsallad är, trots fina och dekorativa presentationer, endast vad det är. Inte Michelin-klass alltså.

våga närproducerat: är ju något viktigt för oss på Pintxos, och något vi verkligen uppmuntrar Take Mikado att experimentera mer med. Inte så att det ska bli ett mat-kitschigt Disney-kök med Vild-Hasses korvar konstfullt uppskurna med de japanska knivarna. Men varför inte använda ren, röding och exempelvis ripa som ersättning för den torrare, dyrare och svårare vakteln? En liten ansvarsfull cross-over skulle verkligen låta höra av sig.  Tror vi.

hemsidan: kan göras tydligare, snyggare och mer utförlig. Beskriv exempelvis sashimi, inte bara som rå fisk, utan beskriv vad det är och varifrån det kommer. Dessutom lägg ut dryckesmenyn på nätet också, för vinlistan har ett riktigt bra urval viner för den mat som serveras och priserna är verkligen attraktiva. 

servicen: kan slutligen bli lite mer uppmärksam på gästernas behov. Kanske önskar man mer att dricka, kanske ställa en (till) fråga, kanske bara uttrycka sin belåtenhet. Matsalen får inte vara helt tom på serveringspersonal under någon längre tid, det hade inte Michelin-gubbarna gillat och inte heller vi när våra vaktelspett fick ätas med torra munnar, à la désert…

Trots dessa synpunkter var helheten nästan odelat positiv och vi på Pintxos ser redan fram emot att åter på plats se körsbärsträden i blom. För är stället värt en resa? Absolut.

Och Ja. Vi på Pintxos var alltså de första som bjöds in i det allra heligaste på Mikado. Någonsin. Respect.

(newt)

Vassa Eggen Steak House

 

BETYG: 6/10

Vassa Eggen har lagt ner finkrogskonceptet. Borta är avsmakningemenyerna och allt vad rök och färgat grus kan heta. Påhängt är suffixet Steak House. När vi kliver in en kväll mitt i veckan har man just bytt profil och det är i princip fullsatt. Icke desto mindre går det att finna bord utan reservation.

Bemötandet är (som sig bör på ett Steak House) trevligt och personligt och matsalen jobbas ikväll mest av killar i sena tjugoårsåldern med samma typ av intellektuella rockerbågar. Menyn föredömligt ren och tydlig utan att bli dum och vid en första anblick framstår priserna som helt ok (ett snitt på någonstans kring 300-350 kronor för en varmrätt). Prisvärdheten ska senare komma att bekräftas.

Precis när vi har satt oss så sker (som vi uppfattar det) någon form av missförstånd i servisen och det framstår inte som klart för oss eller för personalen vem det är som har vårt bord. Efter några extra vinkar så ställs detta dock snabbt tillrätta och efter det så får vi, hela kvällen, bra flyt i serveringen utan att den blir hetsig. Vid varmrätten har vi till med två av de där intellektuella Clash-rockertyperna vid bordet.

Steak House alltså? När jag efter måltiden frågar en kille i servisen löst om skiftet från finkrog till mera casual dining så får jag reda på att man just har bytt konceptet. Han är dock är noga med att man vill bibehålla samma höga ambitionsnivå som det ”gamla” Vassa Eggen hade i omsorgen om den mat man lagar.

Hur är det då med det?
Som har nämnts så lovar menyn gott. Den startar på allvar med rubriken ”Raw Bar”, en sektion som är vad den säger. Tre sorters Ostron, chark med Bellota, tartar på Tonfisk.

Enkelt och tydligt och ska inte kunna gå snett. Vi beställer ett halvdussin Belon, dyrast på menyn för 45 kr stycket, för den som inte vill lägga hela sin peng på Ostronen men ändå vill ha erbjuder Vassa Eggen Fine De Claire för 26 kr. Ostronen kommer in i sina skal ställda på små kuddar av fuktigt salt. Klassiska tillbehör. Rödvinsvinägrett, Ketchup (här i form av en söt tomatsalsa, ett tecken kanske på den höga ambitionen men inte lika kul och kitsch som när man kör Heinz Chilisås på ostronen over there, en smaksak iofs) och en asiatisk vinägrett. Alla tre med tydliga rena smaksignaturer och finhackade detaljer som ett trevligt krunch mot Ostronen. de sistnämnda är fasta och färska och fina. Ett glas husets Champagne till det och alla är på banan. Enkel och inte alltför dyr lyx. Bådar gott inför fortsättningen.

Förrätterna är överlag precis så comfort food-enkla som man skulle kunna vilja. Mest vågat i den ena änden är en Caprese Farmers style. Hade detta varit i Vassa Eggens tidigare liv så misstänker jag att Capresen hade kommit in dekonstruerad som en skiktad drink, nu presenteras den rakt upp och ner med en Salsa Verde. Vågat således att vara så enkel och att presentera en rätt som i det närmaste fått samma trista status som Statoils plastförpackade ”grekiska” sallad.

I andra änden av förrättsskalan finner vi bräss med two hour eggs och Gruyere. Ikväll är vi ute efter det röda köttet och äter således ingen av förrätterna. När vi har beställt vårt kött så sticker köket emellan med en liten amusé, äggkräm med Gruyere serverat i äggskal, inburet i en äggkartong. Rätt sälta och rätt mängd kräm. Kul och gott till den sista slurken Champagne.

Varmrättslistan är föredömligt kort och uppdelad i två delar, ”Steaks…” fokuserar på kött,
”and mains” står för fiskinslaget med en torskrätt, en Seafood Brandade och en brill on the bone. Ytterligare en kötträtt klämmer sig in bland de övriga varmrätterna Short Ribs Chili.

Det stör oss lite att man inte har gått all out och låtit hela varmrättslistan vara helt Karnivor. Omtanke om vegetarianerna är det knappast eftersom det ingenstans går att finna en helt vegetarisk varmrätt, om inte outgrundliga ”Toast Parisian” för 185 spänn är densamma. Framgår dock inte av menyn.

Ok, back to the meat;

Ett rätt får vassa Eggen direkt i menyn. Precis som på vilket Flemmings eller Mortons som helst så serveras samtliga varmrätter med tre tillbehör/trimmings och ett urval av potatisvarianter/grönsaker, fries, gratin, mashed och tomatsallad eller haricot vert. Måhända inte så vågat men som sagt right on the money. Att i tillbehörsupplysningen skriva ”All proteins” [are served with 3 trimmings and one choice of side order] känns lite übersmart. Det avspeglar sig tack och lov inte på den mat som ska komma att serveras.

Listan på kötträtterna inleds med Rib Eye, Nebraska Steak och Flat Iron Steak. Helt korrekt. Minus dock för att man måste vara två om saken för att få äta en Rib Eye. Varför? Det retar mig tillräckligt för att jag ska hoppa klassisk steak i kväll trots att jag befinner mig i ett nyligen öppnat Steak House.

Jag kliver istället in på gris och beställer följaktligen ”“Secreto de Iberico” Iberico pig shoulder”.

Återigen så visar sig Vassa Eggen från sin hemtrevliga sida. Två man sätter upp serveringsbord och serverar våra beställningar. Mitt sällskap får sitt lamm uppskuret vid bordet. Inte som när Wretman trancherade Morkulla på Maxim åt Aga Khan back in the day men ack så trevligt.

Vassa Eggen snålar inte med köttet och varje rätt serveras med ugnsrostade vitlöksklyftor och en halv ugnsrostad rödlök. Båda varma med precis lagom karamelliserade ytor och söta varma inkråm.

De vackra rosa strimlorna av gris ackompanjeras, förutom av haricot vert av tre små tillbehör, trimmings, i traktörpannor i miniatyr. Salsa Verde, Surkål och en len Tryffel mayo. Samtliga svarar bra mot grisen, är gjorda med omsorg, vältempererade och i lagom mängd. Överhuvudtaget så saknar jag inte potatisen alls. De varierade grönsakstillbehören är goda och mättande och min haricot vert är tillsammans med den tidigare beskrivna löken precis lagom fyllnad.

När vi så oundvikligen kommer in på vinlistan så dyker Vassa Eggens betyg för första gången. Maten är alltså lagad med omsorg och håller ihop. Det är ett steak house med ambitionen att nicka åt fine dining utan att bli det. Gillar vi. Vinlistan däremot är trist. Det är inte så att det är något fel på urvalet (även om vi gärna hade sett en mycket större slagsida mot de västra delarna av nya världen, USA, Argentina och Chile) däremot så är prisspannet underligt för att inte säga oförskämt.

Krogens billigaste Cab, Irony, gör på systemet ett hål i betalkortet på 135 kr. Här får man betala 595 kr för samma vin och det är ett av Vassa Eggens billigaste viner. Ett påslag på ett bra men inte himlastormande vin på 450%. Snabbt går en stor andel av flaskorna i listan i övrigt upp på priser över tusenlappen och här visar ett ”finare” Vassa Eggen sitt trista tryne. Gör om, gör nytt.

Kuriöst men inte dåligt är att man inte genomförde den sedvanliga avsmakningen av vinet för gästen. Vår vinflaska ställdes helt enkelt på bordet och vi fick till att börja med servera oss själva. Vi såg samma sak vid ett par andra bord och drog slutsatsen att det är ett medvetet grepp från Vassa Eggen. Under måltiden serverades vi påfyllningar och bristen på avsmakningsdans störde inte.

När varmrätten har avnjutits och verkligen fyller kroppen på ett balanserat sätt så ska det beställas efterrätt och då kommer nästa plump i protokollet. I dessertmenyn syns lite av den lagoma kitschiga lekfullhet som kanske borde ges lite större utrymme på Vassa Eggen Steak House.

Doughnuts, Chocolate and Vanilla, går inte att låta bli. När de två flottyrmunkarna kommer in, serverade i en pappersstrut, så är de dock en besvikelse. Bären som serveras till är helt ok, blåbär, björnbär etc men våra Doughnuts är helt enkelt inte bra. Det kan tyckas vara en liten med sak men till exempel med så är båda bakverken fyllda med choklad, snålt fyllda. Själva degen är dessutom alltför stabbig och tung, om det är som det ska vara så är Doughnuts helt enkelt inte en särdeles bra dessert-idé.

Vår sista beställning består av kaffe och en avec från en synnerligen välfylld avec-vagn. En Brandy lagrad på PX-fat vänder våra mungipor uppåt igen.

Sammanfattningsvis då? Håller paradigmskiftet på Vassa Eggen? Svaret som vi kan formulera efter detta första besök är övervägande ja. Bytet signalerar förståelse för en västvärld i fritt ekonomiskt fall i behov av rejäl comfort food lagad på bra råvaror med kärlek till överkomliga priser. Servisen är helt igenom gemytlig och mera bordstranchering efterlyses härmed på samtliga Svenska krogar inklusive McDonalds.

Kvar från Stureplan finns dock en vinlista som signalerar mera plånbok än lust och vi skulle gärna se att både varmrättsurvalet och efterrätts-ditot styrdes hårdare mot Mortons i Chicago eller Flemmings i Nashville. Var finns tex den empire state building-höga biten layered chocolate cake? Var finns den friterade vaniljglassen? Båda efterrätter som vinner på tyngd snarare än dras ner av den.

Till sist, droppa fiskrätterna eller konvertera dem till hummerstjärtar och introducera en ordentlig surf n turf på menyn.

(stinky)