Tag Archives: Katalonien

S.Pellegrino vs Guide Rouge: and the winner is…

El Bulli, naturligtvis. 

Men i övrigt är det mycket som visar hur nyckfullt och relativt allt verkar vara i matvärldens formel 1-liga. Eller vad är det egentligen som gör att omdömena av världens bästa restauranger skiljer sig åt i så hög grad mellan tungviktarna Guide Rouge och S.Pellegrino World´s 50-Best Restaurants?

I S.Pellegrinos lista för 2009 finner man exempelvis att en av Pintxos favoriter sedan länge, El Celler de Can Roca placerat sig på en häpnadsväckande 5:e plats…i världen! Guide Rouge ger den endast 2 stjärnor i redan stjärntäta Katalonien. Och hur många 3-stjärniga etablissemang finns det inte runt om i världen som borde placera sig före dem?

Detta gäller även i än högre grad för superbasken, Mugaritz som placerats på 4:e plats. Även den har bara två stjärnor hos Guide Rouge.

Och i allersta högsta grad gäller det för Danmarks stolthet, Noma som fått utmärkelsen som världens tredje bästa restaurang! Världens TREDJE BÄSTA RESTAURANG. Och vad säger då Guide Rouge? Anyone?

Andra saker som länge skiljt matguideelefanterna åt är exempelvis den svenska skärgårdskrogen Oaxen – som i flera år placerat sig på S.Pellegrinolistan (topp 100), och i år lyft sig ytterligare till en mycket fin 32:a placering. Och vad säger gubbarna på Guide Rouge?  ”Va? Finns det nåt ätbart utanför huvudstäderna?” 

Att Oaxen funnits med så länge på denna lista och inte ens befunnits värdig en enda stjärna hos Guide Rouge är anmärkningsvärt. Exempelvis får 2-stjärniga Mathias Dahlgren en placerig på 50de plats, långt efter Oaxen. Hur tänker man på Guide Rouge egentligen?

För tittar man på S.Pellegrinos lista ser man en helt annan geografisk spridning av toppbetygen. Det är inte bara Frankrike som kan laga mat uppenbarligen. Och det går att hitta världsklassprestationer längre bort än gångavstånd från Grand Hotel.

Två trevliga och välförtjänta topprestauranger vi på Pintxos vi också gillar är de sydafrikanska pärlorna på 37:e och 38:e plats, Le Quartier Français och La Colombe. (Å gidden då? Nähäpp, inga stjärnor till Afrika alls…)

På 50-listan finns bl a restauranger från Brasilien, Sydafrika, Australien, Singapore och Finland. Detta om något borde få cheferna på Guide Rouge att vakna upp. Världen ser inte ut som på 50-talet hur mycket man än önskar det (den nordsydliga rutten mellan Normadie – Paris – Rivieran). Pintxos välmenade råd lyder därför: leta er utanför allfarvägarna, sök upp och premiera restauranger som inte bara erbjuder fine-dininghyllvärmare som  pigrimsmusslor, foie gras and what not.

Tänk om och tänk nytt.

För så länge som ni tvekar kommer fler och fler stjärnkrögare lämna tillbaka sina stjärnor. Trenden är ju klar.

S.Pellegrino ser sammantaget alltså mycket mer spännande ut, mer respektlös, mindre traditionsbunden och även mer intuitivt sökande än Guide Rouge, och tar därför hem matchen mellan guiderna.

(newt)

Annonser

Matmanifestets andra bud – Att omformulera den Svenska matjournalistiken eller, på jakt efter Mons

images

 

 

 

”I Sverige kommer det ut nästan en kokbok om dagen!” brukar det utbristas när man talar om Svenskarnas stora intresse för mat och matlagning. En snabb titt i Adlibris kokbokssektion bekräftar påståendet. Ett galet utbud, Från Per Morbergs Wienerschitzel till Pauluns GI-månad med Paolo Robertos fastrar eller mostrar eller polare eller kusiner däremellan. Som sagt ett galet utbud. Man tycker att många stilar och uttryck skulle rymmas i denna monstruösa flod av matlitteratur. Det visar sig dock (med försvinnande få undantag) att så inte är fallet. Och problemet ligger just häri, att i Sverige, kommer det ut i snitt en KOKBOK om dagen. Således variationer på temat ”kändisellerdietisttarsomursäktatttjänaenextrahackapåsintvserieattgeutenbokmed”personliga betraktelser”varvatmedrecept.

Svårt att hänga med? Trist läsning? Japp. Alltså: EN KOKBOK OM DAGEN. En receptsamling mellan två pärmar.  VARJE DAG. Den Svenska utgivningen av matlitteratur begränsar sig helt enkelt uteslutande till hemkunskap. Ok, hemkunskap i coffeetablebokformat, men dock hemkunskap. Svensk mat-TV är en förlängning av samma tema. Televiserad hemkunskap. Niklas Mat. Mat Tina.Vad blir det för mat?. Alla står de bakom köksbänkar och lagar mat. Så mycket salt, så mycket mjöl, så många kilo gris. Hemkunskap, hemkunskap, hemkunskap. Variationerpåkorvåpotatis.

I utlandet (ja nu kommer det, gnället över hur långt efter vi EGENTLIGEN är i svedala samt en hint om hur BEREST jag faktiskt är) är synen på matlitteratur och vad som är utgivningsbart som matlitteratur annorlunda. Tyvärr ger Amerikanare också ut minst en 1001uniquepastarecipiesfrommymomscousinsItaliancornerdeli om dan MEN det finns plats för annat också. Mer, bättre, roligare och litterärt skyhögt över kokboksträsket. Det märkliga är att författare som Bill Buford, Anthony Bourdain (som jag i och för sig i längden tycker är en roligare snubbe än skribent) och delvis Michael Ruhlman har fått ett storartat genomslag i Sverige. Man tänker då att det i sin tur borde ha lett till en utvidgning av svenska förläggares syn på vad vi vill låta våra matknarkarmentalitet matas med. Men icke. Hemkunskap är allt man har att bjuda. 

För några år sedan syntes så ett ljus i mörkret. Mons Kallentoft samlade sina texter om mat, restauranger, matföreteelser, matpolitik, politik och mat och knäppgökar i matbranschen mellan pärmarna på Food Noir. Jag minns att jag tänkte att nu jävlar, nu händer nåt viktigt. Kallentoft, som vid det laget var den enda journalist eller författare som på allvar ville ta samtalet om maten och vart den var på väg vidare utan att tumma på underhållningsvärdet i sina texter svävade skyhögt över resten. Han var själva antitesen till Tina och Niklas.

Jag fascinerades av Kallentofts fascination av Excessen, rördes av hans skildring av hur hans matintresse väcktes, skrattade åt tryffel och späckgalningarna och värmdes av hans avslut med sina nära i de Baskiska bergen.

Food Noir, tänkte jag, blir en vattendelare, en milstolpe. Food Noir är boken man kommer att tala om som starten på en ny våg av Svenskt matskrivande. Fullt i klass med Kitchen Confidential. Med en Svensk Heat i pajpen (även om Heat inte hade kommit ut då…bildligt talat således). Kanske av Kallentoft, kanske av någon annan. En omformulering på allvar av den svenska matlitteraturen. En omformulering som, precis som svenska kockar och möbler i byggsats, skulle spridas över världen.

Tyvärr blev det tvärtom. Food Noir, som jag trodde var början på något nytt stort, blev istället en sista nödraket av intelligens på hemkunskapens stormiga ocean. SAS sänkte ambitionerna för Seasons (också…) rejält och berövade Kallentoft möjligheten att ta sin Itineraria Gastronomica till ytterlighetens gränser, Food Noir fick hyggliga recensioner (ingen av recensenterna begrep vilken möjlighet den innebar) och Kallentoft, som ju också måste försörja sig, hänvisades till att skriva deckare, flåt kriminalromaner. De senare är säkert bra (det återstår mig att läsa något riktigt dåligt eller ambitionslöst från Kallentoft) men jag läser helt enkelt inte deckare. Deckarna innebar också att man såg Kallentoft allt mindre frekvent bland tidningens Gourmets sidor. 

Häromdagen, i samband med utgivningen av Mons Kallentoft sista och avslutande del i den där deckartrilogin, när jag bläddrade i senaste Gourmet så fanns han där igen. På den Katalanska kusten. På jakt efter det märkliga, vackra och goda. Mitt i sitt Hedonistiska Äventyr.

Säg att det annorlunda den här gången. Säg att Svenska folket har fattat värdet av text om mat som inte inkluderar ett decilitermått. Säg att Mons har tjänat så mycket flis på de där deckarna att han kan rulla sig i Lardo hela dagarna.  Säg att han har kommit tillbaka för att stanna.

(stinky)

Albert Adriá back to the Barrio

IMG_6217.JPG - 2006-09-19 at 11-09-32

En artikel i Katalanska tidningen El Periodico i februari uppger att Albert Adriá, slutar på att laga mat i köket på vad som flera gånger har utnämnts till världens bästa restaurang, El Bulli, där hans äldre bror Ferran Adriá basar.

Albert Adriá har (förutom att han varit head pastry chef) varit ansvarig för en hel del av den grundforskning som har givit El Bulli dess plats som den absolut mest nyskapande arenan för modern molekylär (eller som storebrorsan Ferran föredrar att kalla det, dekonstruktivistisk) gastronomi. Han är alltså en av de personer som är den direkta källan till de konster som sedan har blivit comme il faux bland Michelin-jagande krogar världen över.

Ingen liten sak i en Gastronomisk värld som har vältrat sig tolkningar av fiskpinnar och potatismos i form av pärlor och rök under det senaste decenniet eller så.

Nu är det anmärkningsvärda egentligen inte att Albert slutar (ryktet har tydligen gått sedan länge att han har velat sluta därför att han känner att han inte kan komma vidare kreativt) utan varför han slutar.

Han slutar nämligen på El Bulli för att sköta sitt, i gastronomisk jämförelse, betydligt mindre äventyrliga Tapas häng, Classic Bar Inopia, i Sant Antoni, en av Barcelonas mindre centrala stadsdelar. Han slutar därför att han hellre står innanför disken på sin Tapas bar , dit vemsomhelst kan komma in närsomhelst för att dricka något litet, äta något litet, umgås lite eller inte umgås alls.

Han söker detta det lilla; något som i sin tur (enligt min mening) leder till långt större uppenbarelser, långt mer värme och medmänsklighet för långt fler människor, än någonsin någon del av dekonstruktionen var den än utövas. 

För övrigt så blir jag glad eftersom jag nu kan ta flyget till Barcelona över helgen och äta på en restaurang som drivs med någon som efternamnet Adriá utan att boka tre år i förväg.

Pintxos återkommer med rapport.

(stinky)