Borgagården

 

Borgahällan

 

 

BETYG: 6,5/10

Det är lite som kampen mellan David och Goliat i Borgafjällen. När man först kommer in till byn Borgafjäll ser man vid ”korsningen” upp till höger, mot det hypade designhotellet, Hotell Borgafjäll & Spa som bl a gick till final i tävlingen, ”Sveriges mest betydande byggnader”. Och blev Västerbottens mest omtyckta byggnad år 2001. I White Guide även utsett till Lapplands bästa restaurang de senaste åren.

Vad gäller arkitekturen var dessa utmärkelser kanske löftena som krävdes för att locka arkitekten Ralph Erskine att tänka till. Men obegripligt är det i alla fall för den som bara kör förbi och ser lastbryggan och varuintaget som första intryck. 

Nåväl. Pintxos besöker gärna Borgafjälls Goliat en annan gång. Den här svängen var det dock lilla David som var i vårt fokus. Vi fortsatte alltså genom byn och vidare någon kilometer till det mycket vackrare belägna Borga. Här finns familjedrivna, Borgagården där Per och Annelie Wahlgren sedan 2004 utmanar den stora grannen bakom bergsknallen och egentligen hela krögarsverige med sitt nytänkande vad gäller prissättning. Pintxos gjorde tidigare i år en liten blänkare om vinprispåslag på kvalitetsviner – där Borgagården framstår som en riktig katt bland hermelinerna.

Borgagården har ju i sig verkligen förutsättningarna helt gratis. Läget är världsklass: sjön, Borgahällan med sin märkliga elefantrelief, fisket, skidåkningen, råvarorna som köps lokalt av samerna – renkalvfileten och rödingen kommer så färsk den bara kan vara. Och kantarellerna plockas nästan dagligen under säsongen. Men ålrajt, dessa goda förutsättningar har väl egentligen hela den svenska fjällvärldens restauranger. Så vad särskiljer egentligen  Borgagården från alla överprissatta och slentrianmässiga fjällrödingtallrikar med färdigskalade konservpotatisar med remouladsås och dillkvist? 

Jo: Perfektionismen och passionen. 

Det är familjedrivet, no doubt, med allt vad det innebär (jo bl a att Per och Annelie gör mer eller mindre ALLT själva, från att servera galet tidiga frukostar till att hålla ohängda Rednecks från vindkraftparken med helpension i månader som inte fattar kvaliteten de serveras varenda dag, till matlagning, städning, bokningar, beställningar, fostrar tonåring, and what not…). 

Matsalen, Borgagården. Utsikten helt OK.

 

Det är tiden som är den småskaliga familjedrivna verksamhetens största Nemesis. Men Per och Annelie har istället för att anställa flyktiga säsongare, valt att förädla sitt familjekoncept så mycket de bara kan. Och det är verkligen lyckat. För om tidsbrist och sömnbrist och att vara tillgänglig 24/7 är nackdelen, är närheten till sina gäster, den fullständiga kontrollen över råvaror, tillagning och vinkällarens skatter den verkliga uppsidan. 

Dessutom om social kompetens nu har ett ansikte måste det vara Pers. Han hanterar bessewissriga STF-pensionärer från Meeeelardalen lika bra som de flanellskjortesvettiga fiskemachobufflarna från inlandet av inlandet av inlandet på samma korrekta sätt. Han byter ord eller slänger lite käft oavsett vem som kommer och gästar deras bord. Alla är välkomna, och känner sig välkomna. Fantastiskt och nästan oroande. Hur klarar han det?

Franskkockskolade Per Wahlgren byter sin meny fyra gånger om året. På höstens à la carte fanns några rätter som direkt drog till sig uppmärksamheten. Bland förrätterna en läcker Rencarpaccio med en renkalvbensconsommé. Carpaccion kom med flagad västerbottensost, marinerade granskott, hallonbalsamico och ljuvliga ingefärs- och kryddnejlikesmakande kantarellpickles. Att doppa rencarpaccion i consommén gav läckra sushi-vibbar där i fjällvärlden. Härlig crossover och fantastiskt gott.

 

Rencarpaccio Borgastyle

 

Bland varmrätterna testade vi bland annat Renkalvytterfileten med fjällkantareller och en galet god sås på superreducerad renkalvfond och rödvin samt sommarens primörer (215:-). Här kom renfileten lite overcocked i min smak. Det var ändå gott och den levriga viltigheten lyste tack och lov med sin frånvaro. Men varför är det – generellt sett – så svårt att få perfekt tillagat kött i detta land? Är vi svenskar verkligen så trista Medium-människor? Kockar såväl som gäster? Bu-fucking-hu!

 

Flera nya bekantskaper väntar på Borgagården

 

Till renkalvrätterna fungerade en Escarpment Pinot Noir 2006 från Martinborough, Nya Zeeland utmärkt. Dess tanninkraftiga ryggrad och koncentrerade frukt (trots en dryg timmes luftande på karaff) mötte consommé, kött och sås utmärkt. Och priset för vinet? För bra för att vara sant: 380 kronor!

En annan riktig höjdare valde vi dag 2: Stekt rödingfilet med fjällkantareller, bacon och sås på piggvar och Nouilly Prat, fjällsyra och färskpotatis (215:-). 

Det (nästan) knapriga skinnet var delikat på den fina nätfångade rödingen och såsen där han använder skrovet från piggvar som köps direkt från Västkusten var underbar. Att sedan bryta av såsen med torr vermouth var riktigt smart och lade till en härligt syrlig kvalitet. Inga krusiduller, bara goda råvaror, perfekt tillagade som talade för sig själv.

 

Droppar att drömma om. Galinot 2005 från Gitton.

Denna middags riktiga höjdare var även det fantastiska vita vinet från Mr Sancerre själv, Pascal Gitton. Vinet, en Sauvignon Blanc (eg Sauvignon Jaune, färgklon åt det gulare hållet) som han bara gör enastående årgångar, Galinot, Sauvignon Blanc 2005 (Gitton). Ett av de godaste vita viner jag druckit. Nånsin. Perfekt till rödingen och senare helt galet rätt till ostarna från det lokala gårdsmejeriet, Jette´s Gårdsmejeri i Högland. Denna Galinot tillsammans med chèvre och den vita caprinen…ren och skär magi. Smaken var mkt otypisk kattpiss-sauvignonerna och glöm allt det där med gräsmattor and what not. Det här var exotiskt, mogna söta fukter fast med den där ljuvliga sauvignon blanc-karaktären i eftersmaken, syran som är fullständigt unik. Man kunde kanske tro att det var en mogen super-Condrieu eller liknande. Men, icke. Direktimporteras av Wahlgrens från vännerna Gitton, finns inte på specialsortimentet tyvärr.

Jag kommer dock söka efter detta vin i resten av mitt liv. Eller  om längtan blir för stor, ta en tur upp till Borgagården igen!

Finns det då inget minus med Borgagården? Nja, på sitt sätt förfinar de verkligen sitt familjekoncept till närmast perfektion och ingen kan ju ge dessa hjältar mer än 24 timmar per dygn. Men jag hade ju gärna sett att restaurangen med sina fantastiska vyer och menyer (!) kunde vara öppet till 23.00 i alla fall för sittande gäster. Och att behöva beställa maten i förväg om man kommer ”så sent” som 19.00…ja då kanske man upplever nackdelen med att få personer gör så mycket – om än fantastiskt bra.

Men om jag någon gång nu kanske beställer den där La Tache från Romanée Conti (kolla priset!) eller kanske  ännu hellre Le Petit Sibérie, Les Clos de Fées 2003, ja då vill i alla fall jag gärna långdricka de dropparna i matsalen med den vackra solnedgången över sjön som njutbländar mig och Borgahällans klippvägg likaså.

Men vadå? Det går nog säkert att ordna. Pintxos gillar verkligen Borgagården, familjen Wahlgren och deras passionerade inställning till service, matlagning och råvaror och den fantastiska vinprispolicyn som är ett kapitel för sig själv.

Vi kommer tillbaka.

(newt and baby)